Förlossningsberättelse
Det är torsdag 19 juni och dagen före midsommarafton. Jag har varit i full gång precis hela dagen. Lämnat Embla på dagis, dammsugit, torkat golven, städat toan, bakat en midsommartårta och toscakaka. Innan toscakakan funderade jag på om jag skulle lägga mig och sova en stund innan jag hämtade Embla eller baka lite mera, valde ju det senare vilket jag sedan fick ångra lite. ;-) Strax innan jag gick, vid ca 14.10 fick jag en första värk som gjorde lite ont. Sen kom det igen 14.30 och sedan fortsatte det med ca 10 minuter mellan. Kände ganska snabbt igen känslan, men eftersom jag inte haft nå förvärkar alls så visste jag ju inte om det skulle sluta när som helst. Micke ringde när jag bara fått en 3-4 stycken och jag sa redan då att det kanske var på G nu, men att det var lugnt att han åkte och tvättade bilen först som han tänkt. Embla fick titta på Mora Träsk och jag började ganska snabbt längta efter att Micke skulle komma hem så jag fick ta en dusch för att se om det blev bättre av det, eller kanske få sova lite så jag skulle orka.
Värkarna blev bara tätare och gjorde mer ont allt eftersom tiden gick. Tog en lång dusch när Micke kommit hem. Ringde mamma vid 16-tiden och förvarnade. Vi kom fram till att hon skulle hämta Embla även om jag fortfarande tvekade lite om det verkligen var på riktigt. Vi skulle ju ändå fira midsommar tillsammans i Hammarskog/Dalby dagen efter. Vid 18 kom hon. Nu gjorde det så pass ont att jag fick stå och koncentrera mig på andning under värkarna. 4-5 minuter mellan. Jag lägger mig i sängen och försöker sova lite, är ju helt slut redan efter att varit uppe sen kl 6. Värkarna blir glesare då igen, ca 10-12 minuter. Men de gör ont så jag får ställa mig upp varje gång de kommer och det är riktigt jobbigt att resa sig när värken just börjat. Dessutom ville jag ju få tätare värkar så jag gav upp att försöka sova efter nån timme. Så fort jag är uppe och rör på mig så tätnar värkarna igen.
Jag ringde förlossningen vid 23 för att höra vad de tyckte jag skulle göra, försöka vila eller röra mig mer för att sätta igång det hela? De sa att jag kunde försöka vila om det gick, annars var det bara att komma in när vi ville. Provade att lägga mig på soffan efter det men fick en värk direkt som gjorde såå ont!! Då ville jag genast åka in men sen kom några mer hanterbara värkar så då kändes det onödigt. Sen höll det på så ett tag, att vissa gjorde outhärdligt ont och vissa var helt okej. Inte så regelbundet heller men ca 2-5 minuter mellan. Vi packade i ordning det sista och jag sa att vi kan väl iaf åka in och se om det hänt något men ändå vara inställda på att åka hem igen.
00.30 är vi inne, bilresan gick riktigt bra. Förra gången gick det i rekordfart in men den här gången ville jag helst att han skulle stanna när värkarna kom, åtminstone köra väldigt lugnt. I väntrummet hittar jag en ganska bra ställning, att sitta på huk när värkarna kommer. Så i intagningsrummet fick jag sitta på en stol med CTGn. Så skönt att slippa ligga på britsen! Undersökningen visar sen att jag är öppen 3 cm. Bm föreslår att jag kan ta ett bad innan vi får ett förlossningsrum. Det tycker jag låter jättebra! Fast det var inte så skönt som jag trodde. Ligga gick ju inte så jag satt med benen i kors och lutade huvudet framåt mot kanten. Men varje värk gjorde ju skitont och kände mig väldigt negativ helt plötsligt… Ingen ställning var längre bra så värkarna kunde kännas hanterbara. Bm var in ibland och kollade hjärtljuden på bebis. Jag började gråta när jag berättade för henne hur uppgiven jag kände mig. Det gjorde såå ont och skulle bara bli värre. Hon tröstade bra och sa att vi skulle fokusera på varje värk för sig, varje värk tar oss närmare. Jag var såå trött redan när vi kom in och ett varmt bad gjorde det ju inte bättre. Efter 1 timme ville jag komma upp. Klockan är då ca 2.
Härifrån har jag inte så mycket klara minnen och tiden hade vi ingen koll på alls! De klockslag jag skriver är taget från journalen. Vi fick komma till ett förlossningsrum och nu var det plötsligt skönt att få ligga i sängen. 2.30 är jag öppen 4 cm och jag börjar med lustgasen. Men jag kan inte påstå att den är så underbar som man hört om. Jag trodde knappt den var på. Inte klarade jag av att hålla i masken heller så det fick bm, undersköterskan eller Micke göra. Man blev ju tvungen att trycka så hårt för att få vakuum och då kändes det som jag höll på att kväva mig själv. 2.40 får jag en värk och jag hör en liten smäll och känner att vattnet går. Så coolt att få uppleva det. Bm undersöker det noga och säger att bebis har bajsat i vattnet. Det är första gången jag får tanken att, ”jaha nu blir det snitt igen”. Det kommer fler såna kan jag lova. Men bm säger att det inte är någon fara men hon vill ändå sätta en skalpelektrod för att ha bättre koll på hjärtljuden så bebis mår bra.
Vid 3 börjar bm bli fundersam för att min mage ser konstig ut under värkarna. Hon tror att det är min urinblåsa som är full och vill försöka tömma mig med kateter. Det gör riktigt ont och hon har lite svårt att få dit den. Men det kommer nästan inget urin alls så de ringer efter en läkare som får undersöka så att det inte är livmodern som håller på att brista där jag tidigare är snittad. Det är ovanligt men händer då och då. Jag blir livrädd! De trycker och grejar på magen och frågar om det gör ont och det gör skitont. Andra gången jag känner mig säker på snitt igen. Men läkaren säger att allt ser bra ut.
3.30 är jag öppen 6 cm och de sätter nu elektroden och en inre värkmätare för att se så vilken styrka det är i mina värkar. Nu gör det så ont att jag tror jag ska dö!! Jag är så himla trött också. Micke sköter lustgasen utmärkt. Han ser på värkmätaren när en värk är på gång innan jag ens hunnit känna det och trycker dit masken. Jag kramar hans hand stenhårt, eller den hand jag snabbast fick tag i, ibland var det kanske barnmorskans eller sköterskans.
4.30 skriker jag efter epiduralen trots att det var mitt största mål att klara mig utan denna gång… Jag skiter fullständigt i om det inte kommer gå vaginalt, säger att de gärna får skära upp mig på en gång bara det här tar slut!! Det tar lite tid innan narkosläkaren kommer och lyckas få dit den. De hämtar till och med bricanyl för att stanna av mina värkar för att han aldrig hinner få dit den mellan mina täta värkar. Men han lyckas innan de hinner ge mig det iaf. Han skyllde på att han var trött så här mitt i natten…betryggande. Det tar lång tid innan jag känner av någon effekt av EDAn. Till slut så avtar smärtan en aning så det blir lite mer hanterbart men jag känner fortfarande av alla värkar. Jätteskönt eftersom jag sist blev helt bortdomnad av den och inte ens kunde stå på benen. Trodde ju att det skulle bli lika denna gång och för tredje gången tror jag att det kommer bli snitt såklart. Jag är nu öppen 7 cm så det går långsamt men framåt iaf… Hoppades på att få sova en stund nu men det fick jag minsann inte! Nu måste jag upp och stå, säger bm. Står och gungar lite med gåbordet.
6.00 är jag öppen 8 cm. Frågar om jag inte kan få prova på bollen som jag hört ska vara så bra för att få huvudet att komma ner. Sitter på den bra länge. Det kändes bra. Tog det tid mellan värkarna så var det bara att studsa lite så kom en värk. Sen var det personalbyte. Bm sa att det var ju synd att jag inte hann studsa ut bebisen innan hon gick hem. ;-)
7.30 är jag fortfarande bara öppen 8 cm och de sätter in värkstimulerande dropp. Jag står en stund igen men sen säger de att jag får ligga och försöka sova lite om jag vill. Lycka!! Jag ligger på sida och slumrar lite men vaknar till av varje värk. Sen kommer de in och säger att bebis inte gillar att jag ligger på sida. Får prova lite på rygg och lite på andra sidan men vi inser att bebis vill att jag ska stå upprätt.
8.45 har jag öppnat mig till 9 cm och en timme senare äntligen 10 cm! Trodde att krystvärkar ska komma igång ganska snabbt efter att man är helt öppen så när tiden bara gick och jag inte kände någonting trodde jag återigen att akutsnitt var nära. När jag dessutom får feber vid 11.30 liknar det alltför mycket förra förlossningen. Under tiden skiftar jag mellan liggande, gåbord och boll. Men vid 12-tiden känner jag mig väldigt bajsnödig och inser att det nog snart är dags att krysta ändå. Jag fick inte gå och bajsa så det kom ut en del under tiden… Men det var inget jag direkt brydde mig om. Känner inga riktiga ”urkrafter” som man hört om men bm säger att jag kan krysta, håller sina fingrar där nere och säger att jag ska försöka trycka bort dom. Jag ber dem ta bort epiduralen här nån gång med. Jag får sitta på pallen lite också under krystvärkarna. Provade att stå på knä i sängen med. Men bäst kraft fick jag när jag låg på rygg och kunde ta tag runt mina lår och trycka på allt vad jag orkade. Fick hämta luft en gång under varje värk och sedan fortsätta trycka på. Jag tog verkligen i allt vad jag orkade och de lät väldigt förvånade över hur mycket styrka jag hade efter så lång tid, men så kanske de säger till alla för att peppa?! Mot slutet hann jag hämta ny luft 2 gånger under samma värk fast det var inte mycket kraft kvar då. Micke säger vid varje värk att ”nu kommer den” och det gör att jag trycker på lite extra, även om jag blir lika förbannad varje gång när det inte alls var så. Vid 13-13.30 var det personalbyte igen.
Vid 14-tiden säger de att de måste hjälpa till med sugklocka för att få huvudet över blygdbenet. Det vill jag verkligen inte, men de övertalar mig att det är ett måste för att få ett slut på det här. Jag har ju bara hört massa hemska historier om sugklocka och är beredd på att spricka rejält nu… De säger att jag kan försöka att inte krysta några värkar men då gör det skitont så jag trycker på allt vad jag kan i alla fall! Då gör det inte alls så ont. När de ska fästa sugklockan måste jag komma längre ner i sängen och lägga upp benen i såna där ”hållare”. Så kommer en värk och då kommer huvudet ut utan att jag behövde någon hjälp av klockan! De säger åt mig att trycka på och nu kan jag inte göra annat. Det gör sååå jäkla förbannat ont och jag är helt säker på att jag kommer att dö. Den absoluta värsta smärtan jag nånsin varit med om! Jag vet inte vad jag ska ta vägen och väntan på nästa värk känns som en evighet. De säger att det är en bra smärta för nu tänjs det så jag inte kommer att spricka. Får efteråt reda på att han kommit med ena armen samtidigt som huvudet så de hade dragit ut en axeln i samma veva. Kanske gjorde det därför ondare än om bara huvudet hade kommit? Jag börjar nog försöka trycka på igen innan nästa värk riktigt kommit. När styrkan i värken kommer åker han äntligen ut! Kl 14.14 20 juni, på självaste midsommarafton! De håller upp en ganska stor bebis, håller honom upp o ner en stund och lägger honom sedan på min mage och han börjar skrika. Jag är helt borta av smärtan och kan nog inte riktigt fatta att jag äntligen har min bebis hos mig, världens sötaste lilla pojke!! :-D Han bökar och glider runt lite på min mage, letar efter tutte direkt.
Jag blir snabbt påmind om att moderkakan ska ut också. ”Tar det aldrig slut” skriker jag som tror att det kommer göra ont det med. 10 minuter senare säger bm att jag kan krysta en gång och den kommer ut. Det kändes ingenting. Hon kollar om jag spruckit något men säger att det ser jättefint ut och jag behöver bara 3 stygn på insidan. Kändes som jag spruckit massor så det var ju en lättnad iaf. Hon provar att spraya lite bedövning men det gick visst inte när hon skulle sy så långt in så jag fick några sprutor istället och sen kändes det ingenting.
Men sen fortsätter smärtan… De är där och trycker på min mage för att livmodern ska dra ihop sig och det gör såå ont! Jag blir skitarg och skriker åt dem att sluta, är verkligen inte mig själv just nu. Skriker att de kan väl göra en sak i taget, inte sy och trycka samtidigt. Jag undrar om jag inte kan få morfin som jag fick förra gången hela bb-vistelsen när jag hade eftervärkar, men får till svar att ”lilla gumman, du har inget stort sår på magen nu så du får vara utan”. Jag har mått lite illa till och från under förlossningen men nu efteråt känns det mycket värre. Känner hur det börjar vattnas i munnen och jag ropar att någon ska ta honom från min mage. Han kommer ju åka i golvet om jag ska ligga ner och spy i sängen! Så fort de lyft bort honom börjar jag kräkas en massa. De trodde jag reagerade på livmodersammandragande dropp som jag fått.
Sen blir vi äntligen lämnade och jag kan i lugn o ro bekanta mig med min lilla pojke. Han hittar genast bröstet och får bra tag. Så underbart, min son! Värd all smärta, utan tvekan, även fast det inte riktigt kändes så på en gång. ;-)
'snyft'
Fin berättelse!
Blev lite sugen nu att bli bm iaf och ta hand om såna där arga galna barnaföderskor som du. ;-)
Vilken fin berättelse. Å med bilder och allt. =)
ja man blir ju lite sugen på en till, fast det är jobbigt och hemskt så är det ju helt UNDERBART!!