Välkommen till Helenas blogg!

Det är torsdag 19 juni och dagen före midsommarafton. Jag har varit i full gång precis hela dagen. Lämnat Embla på dagis, dammsugit, torkat golven, städat toan, bakat en midsommartårta och toscakaka. Innan toscakakan funderade jag på om jag skulle lägga mig och sova en stund innan jag hämtade Embla eller baka lite mera, valde ju det senare vilket jag sedan fick ångra lite. ;-) Strax innan jag gick, vid ca 14.10 fick jag en första värk som gjorde lite ont. Sen kom det igen 14.30 och sedan fortsatte det med ca 10 minuter mellan. Kände ganska snabbt igen känslan, men eftersom jag inte haft nå förvärkar alls så visste jag ju inte om det skulle sluta när som helst. Micke ringde när jag bara fått en 3-4 stycken och jag sa redan då att det kanske var på G nu, men att det var lugnt att han åkte och tvättade bilen först som han tänkt. Embla fick titta på Mora Träsk och jag började ganska snabbt längta efter att Micke skulle komma hem så jag fick ta en dusch för att se om det blev bättre av det, eller kanske få sova lite så jag skulle orka.

Värkarna blev bara tätare och gjorde mer ont allt eftersom tiden gick. Tog en lång dusch när Micke kommit hem. Ringde mamma vid 16-tiden och förvarnade. Vi kom fram till att hon skulle hämta Embla även om jag fortfarande tvekade lite om det verkligen var på riktigt. Vi skulle ju ändå fira midsommar tillsammans i Hammarskog/Dalby dagen efter. Vid 18 kom hon. Nu gjorde det så pass ont att jag fick stå och koncentrera mig på andning under värkarna. 4-5 minuter mellan. Jag lägger mig i sängen och försöker sova lite, är ju helt slut redan efter att varit uppe sen kl 6. Värkarna blir glesare då igen, ca 10-12 minuter. Men de gör ont så jag får ställa mig upp varje gång de kommer och det är riktigt jobbigt att resa sig när värken just börjat. Dessutom ville jag ju få tätare värkar så jag gav upp att försöka sova efter nån timme. Så fort jag är uppe och rör på mig så tätnar värkarna igen.

Jag ringde förlossningen vid 23 för att höra vad de tyckte jag skulle göra, försöka vila eller röra mig mer för att sätta igång det hela? De sa att jag kunde försöka vila om det gick, annars var det bara att komma in när vi ville. Provade att lägga mig på soffan efter det men fick en värk direkt som gjorde såå ont!! Då ville jag genast åka in men sen kom några mer hanterbara värkar så då kändes det onödigt. Sen höll det på så ett tag, att vissa gjorde outhärdligt ont och vissa var helt okej. Inte så regelbundet heller men ca 2-5 minuter mellan. Vi packade i ordning det sista och jag sa att vi kan väl iaf åka in och se om det hänt något men ändå vara inställda på att åka hem igen.

00.30 är vi inne, bilresan gick riktigt bra. Förra gången gick det i rekordfart in men den här gången ville jag helst att han skulle stanna när värkarna kom, åtminstone köra väldigt lugnt. I väntrummet hittar jag en ganska bra ställning, att sitta på huk när värkarna kommer. Så i intagningsrummet fick jag sitta på en stol med CTGn. Så skönt att slippa ligga på britsen! Undersökningen visar sen att jag är öppen 3 cm. Bm föreslår att jag kan ta ett bad innan vi får ett förlossningsrum. Det tycker jag låter jättebra! Fast det var inte så skönt som jag trodde. Ligga gick ju inte så jag satt med benen i kors och lutade huvudet framåt mot kanten. Men varje värk gjorde ju skitont och kände mig väldigt negativ helt plötsligt… Ingen ställning var längre bra så värkarna kunde kännas hanterbara. Bm var in ibland och kollade hjärtljuden på bebis. Jag började gråta när jag berättade för henne hur uppgiven jag kände mig. Det gjorde såå ont och skulle bara bli värre. Hon tröstade bra och sa att vi skulle fokusera på varje värk för sig, varje värk tar oss närmare. Jag var såå trött redan när vi kom in och ett varmt bad gjorde det ju inte bättre. Efter 1 timme ville jag komma upp. Klockan är då ca 2.

Härifrån har jag inte så mycket klara minnen och tiden hade vi ingen koll på alls! De klockslag jag skriver är taget från journalen. Vi fick komma till ett förlossningsrum och nu var det plötsligt skönt att få ligga i sängen. 2.30 är jag öppen 4 cm och jag börjar med lustgasen. Men jag kan inte påstå att den är så underbar som man hört om. Jag trodde knappt den var på. Inte klarade jag av att hålla i masken heller så det fick bm, undersköterskan eller Micke göra. Man blev ju tvungen att trycka så hårt för att få vakuum och då kändes det som jag höll på att kväva mig själv. 2.40 får jag en värk och jag hör en liten smäll och känner att vattnet går. Så coolt att få uppleva det. Bm undersöker det noga och säger att bebis har bajsat i vattnet. Det är första gången jag får tanken att, ”jaha nu blir det snitt igen”. Det kommer fler såna kan jag lova. Men bm säger att det inte är någon fara men hon vill ändå sätta en skalpelektrod för att ha bättre koll på hjärtljuden så bebis mår bra.

Vid 3 börjar bm bli fundersam för att min mage ser konstig ut under värkarna. Hon tror att det är min urinblåsa som är full och vill försöka tömma mig med kateter. Det gör riktigt ont och hon har lite svårt att få dit den. Men det kommer nästan inget urin alls så de ringer efter en läkare som får undersöka så att det inte är livmodern som håller på att brista där jag tidigare är snittad. Det är ovanligt men händer då och då. Jag blir livrädd! De trycker och grejar på magen och frågar om det gör ont och det gör skitont. Andra gången jag känner mig säker på snitt igen. Men läkaren säger att allt ser bra ut.

3.30 är jag öppen 6 cm och de sätter nu elektroden och en inre värkmätare för att se så vilken styrka det är i mina värkar. Nu gör det så ont att jag tror jag ska dö!! Jag är så himla trött också. Micke sköter lustgasen utmärkt. Han ser på värkmätaren när en värk är på gång innan jag ens hunnit känna det och trycker dit masken. Jag kramar hans hand stenhårt, eller den hand jag snabbast fick tag i, ibland var det kanske barnmorskans eller sköterskans.

4.30 skriker jag efter epiduralen trots att det var mitt största mål att klara mig utan denna gång… Jag skiter fullständigt i om det inte kommer gå vaginalt, säger att de gärna får skära upp mig på en gång bara det här tar slut!! Det tar lite tid innan narkosläkaren kommer och lyckas få dit den. De hämtar till och med bricanyl för att stanna av mina värkar för att han aldrig hinner få dit den mellan mina täta värkar. Men han lyckas innan de hinner ge mig det iaf. Han skyllde på att han var trött så här mitt i natten…betryggande. Det tar lång tid innan jag känner av någon effekt av EDAn. Till slut så avtar smärtan en aning så det blir lite mer hanterbart men jag känner fortfarande av alla värkar. Jätteskönt eftersom jag sist blev helt bortdomnad av den och inte ens kunde stå på benen. Trodde ju att det skulle bli lika denna gång och för tredje gången tror jag att det kommer bli snitt såklart. Jag är nu öppen 7 cm så det går långsamt men framåt iaf… Hoppades på att få sova en stund nu men det fick jag minsann inte! Nu måste jag upp och stå, säger bm. Står och gungar lite med gåbordet.

6.00 är jag öppen 8 cm. Frågar om jag inte kan få prova på bollen som jag hört ska vara så bra för att få huvudet att komma ner. Sitter på den bra länge. Det kändes bra. Tog det tid mellan värkarna så var det bara att studsa lite så kom en värk. Sen var det personalbyte. Bm sa att det var ju synd att jag inte hann studsa ut bebisen innan hon gick hem. ;-)